Första lexan. (Blomberg har lånat en vän femtio riksdaler). Du måste verkligen vara ganska rik, Blomberg. Jag kan just undra, hvem som ville låna dig femtio riksdaler. Men, så är det! Ack, du min himmel, när jag tänker på, hvad man allt hade kunnat gjordt med de der femtio riksdalerna! Just som man hittade pengar på gatan! Men du har alltid varit en narr, Blomberg! TI tre hela års tid har jag nu behöft en svart sidenklädning, och de der femtio riksdalerna hade icke en gång behöfts helt och hållet för att köpa en sådan. Men det betyder naturligtvis ingenting, hur jag går och står. Alla menniskor säga, att jag lnte är så klädd, som det anstår din fru, och de ha rätt deri; men hvad bekymrar det dig? Alldeles inte. För alla menniskor har du känsla, utom för dina närmaste. Jag skulle bara önska, att folket kände dig så, som jag känner dig — jag säger inte mera. Du vill gerna anses för tjenstaktig och frikostig, men din arma familj måste fördenskull gå som tiggare. Flickorna behöfva allesammans oundgängligen nya hattar; men nu vet jag inte hvarifrån man skall ta dem. Hälften af dessa femtio riksdaler hade varit nog för att köpa dem; men nu få de arma barnen hjelpa sig så godt de kunna. Naturligtvis är det dina barn; men just derför är det dig lika egalt. I dag var också den karlen här, som inkasse