Gotlands läns nya tidning – 18 juni 1863, sida 2

lar, och hvilka välluktande ångor sprida sig icke ifrån dem i luften? IIvilket lif uppstår icke af foglar och bin, som i dess grenar fira Vårens härlighet, och huru mycket förhöjes icke vår glädje vid tanken på den frukt, som blommorna lofva. Foglarnes sång. Äfven mitt öra ville den Kärleksrike under denna sköna årstid förnöja; derföre bjöd Han så många befjädrade sångare för mig uppstämma sin sång. Än är det lärkan, som, under starka drillar, höjer sig i luften, till dess hon synes som en liten punkt sväfva i den blå rymden, än göken som med sina så djupt intagande lockelser för menniskans tankar till de sköna rymder ofvan skyn, och någon gång näktergalen, som, dold i det lummiga trädet eller den täta häcken, fägnar mitt öra med sin härliga sång, som tyckes tillhöra en högre verld, än mångsalldiga andra foglar, som med sina stämmor tilldraga sig min uppmärksambet. Men dessa luftens invånare skola icke allenast förtjusa min själ, utan ock uppmana mig att sjelf lofsjunga Den, som jag har att tacka för allt detta. Det är likasom näktergalen i början genom sina klagande toner ville förebrå mig kallsinnighet emot Gud, men sedan genom sina lifliga drillar visa mig, huru hjertligt jag bör prisa den Allsmäktige. Det är liksom vaktelen från sädesfälten ropade till mig: ,,7ro, frukta, älska och tacka Gud!l