Gotlands läns nya tidning – 11 juni 1863, sida 3

de menniskor han räddat, den historia jag återgifvit i vida mindre rörande och vältaliga ord. ögonvittnen beskrifva uppträdet ha varit utomordentligt gripande och högtidligt. De trenne grånande gamle männen suto bredvid medan han talade, och de skakande känslor de erfarit i denna pröfningens stund återkommo så lifligt i deras minne, att de vid talets slut skrattade och greto om hvartannat, liksom de gjort samma dag femtio år förut. Till slut häntydde talaren på den officer, hvars menniskoälskande list frälst deras lif. Aldrig sedan den dagen, sade han, ,har jag hört något från honom. Jag fick ej en gång veta hans namn, men i mina böner glömmer jag honom aldrig. Troligtvis dog han en krigares död på något af de många slagfält, som ligga mellan Jena och Waterloo; men om han ännu är i lifvet, så skulle det glädja mig i min sista stund på jorden om jag kunde få säga honom ett enda ord af tacksamhet. Samma år lefde — och lefver förmodligen ännu — i Lyon en gammal invalid från de Napoleonska krigen, som kapten på half sold. Efter ett lif af omvexlande öden såg han sig på ålderdomen ensam, fattig och glömd. Många, som hvarken varit bättre eller tapprare än han, hade genom någon lycklig tillfällighet stigit och vunnit rykte; några hade samlat rikedom, medan andra åter fått barn, som gladde och lifvade deras lefnads afton. Honom hade lyckan förgätit, och