små barnen visade en oskyldig men rädd nyfikenhet. En tystnad likt grafvens herrskade rundtomkring. Ater mönstrade löjtnanten med ögonen sitt folk. ,Sigta! kommenderade han — ,sigta åt hufvudet, så att det blir gjordt med besked! Men ehuru rösten var hög och klar och innehållet af hans ord ej kunde missförstås, lopp liksom en elektrisk gnista af hemligt förstånd genom soldaternas led, och de fattade hans mening. Nu ljöd sista kommandoordet: fyr! Men under den sekund, som: förflöt mellan ordets uttalande och smällen af gevärssalfvan, sågos de tio karlarne redan falla. Gevärssmällen och bullret af de sallandes kroppar mot marken hördes på en och samma gång. Utan att vänta ett ögonblick kommenderade löjtnanten: ,högerom-vänder-eder! framåt marsch! och ljudet af soldaternas afmätta steg hördes nedåt den smala bygatan. Qvinnorna vågade nu taga händerna från ansigtet och se sig omkring. Der lågo de tio männen orörliga och synbart liflösa. Under vilda rop, störtade de fram till dem, men innan deras förtviflans anskri förbytts i glädjerop, hade redan den sista af soldaterna försvunnit i den närgränsande skogen. Nu blef det omfamningar, tårar och snyftningar, i det alla reste sig upp från marken; skratt och hysterisk gråt om hvartannat. Pastorns son blottade sitt hufvud och knäföll; alla följde andäktigt hans exempel, i det han uppsände en varm tacksägelse för deras räddning.