Gotlands läns nya tidning – 11 juni 1863, sida 2

Löjtnant Lamotte vände sig upprörd åt sidan, vinkade åt den unge mannen och hviskade med osäker röst: ,Jag skall rädda er genom en list. Välj ut tio af edra modigaste karlar, ställ upp dem i linie framför oss, så skall jag ge mina soldater befallning att skjuta dem genom hufvudet. I detsamma jag kommenderar fyr! måste de falla framstupa. Mitt folk skall sigta så högt, att ingen såras. Så snart salfvan är affyrad, skall jag kommendera marsch, men ingen får röra sig ur fläcken förrän vi äro ur sigte. Hans ord öfversattes genast för folket; men så stor var deras förskräckelse, att ingen rörde sig ur fläcken. Då ställde pastorns son sig ensam framför soldaternas gevärspipor. ,Här står jag, sade han, ,i förtröstan på Gud, att vi alla med Hans makt skola bli frälste, och jag uppmanar dem af er, som ha hjerta i bröstet och mod i barmen, att ställa er här vid min sida. Unge Konrad, en rask bonde, som nyss trolofvat sig, uppställde sig bredvid honom, i det han kastade en enda uppmuntrande blick på sin blifvande hustru, som vardt blek som lärft, men ej sade ett ord. En i sender, liksom män, som föresatt sig att se döden i ansigtet — ty de flesta hade dock blott ett halft darrande förtroende till löftet om räddning — stego de åtta återstående fram och ställde sig i ledet. Qvinnorna ryste och höllo förkläderna för ögonen; karlarne sågo stadigt mot gevärspiporna, liksom tjusade af fruktan, och de