Gotlands läns nya tidning – 11 juni 1863, sida 2

började säga sinsemellan: ,Det vore synd att af misstag skjuta detta folk. Det varade ej länge, innan sergeanten och hans vägvisare återkommo. Den förre räckte löjtnanten en biljett, hvilken han i hast slet upp och läste: ,Förspill ej längre tiden med att parlamentera. Det är sak samma hvilken by som straffas, blott ett exempel statueras. Gör er skyldighet och vänd genast tillbaka. Så lydde det omenskliga svaret. Välj ut ert folkk, sade löjtnanten uppspringande och sammanbet tänderna för att tysta sitt hjertas röst. Men nu utbröt en högljudd veklagan. Qvinnorna hängde sig fast vid dem de hade kära, och många af de sednare öfverväldigades af den allmänna förtviflan och bådo högt om nåd och miskund. Den unge mannen knäböjde framför dem, i det han yttrade till officeren: ,Jag knäböjer ej för er, men jag ber till Gud, att han ej måtte låta detta oskyldiga blod komma öfver ert hufvud. Då krigaren mötte hans ögon, fulla af sublimt mod och dödsförakt, fylldes hans egna plötsligen med tårar. Han vände sig till sitt folk som stodo uppställda i led bakom. De sågo på honom, men ej ett ord sades. Händerna på gevären, allt efter exercisreglorna, men mer än en kind var våt, utan att de kunde torka den. En stum fråga stod att läsa i befälhafvarens ögon, det stumma svaret i deras.