Gotlands läns nya tidning – 4 juni 1863, sida 3

året 1704 anställdes han såsom fältprest wid Carl Gustaf Cruses Kawalleri-Regemente. Flera ganger hade Lutteman den nåden att få predika inför konung Cart, som fattade tyde för honom och lofwade honom, att ja snart ett pastorat på Gotland blefwe ledigt, slulle han erhålla det till lön för trogen tjenstgöring i fält. Öch hwad Carl 12:te lofwade, det war kungsord. J nägra ar fortfor Lutteman, fom lika oförmodadt blifwit förwandlad fran knett till prest, som han förut fran prestkandidat blifwit förwandlad till tnekt, att tjenstgöra sasom fältpredikant, och denna tjenstgöring war ingalunda den lättaste. Mangen gang, när ide häst stod att fa, maste frutprefterna, sasom de kallades, marschera till fots med fina respective regementen och corpser, bä vande kappa och handbok i en rensel, men Guds ord predikade de med nadens kraft, ofta midt ibland döde och döende, på fältet, der slagtningen nyss rasat och döden inhöstat rika slördar. Emellertid hade man i Luttemans hemort föga reda på hwar han fanns, kanske knappast om han lefde. Communikationerna woro då på langt när ide ja beqwäma som i war tid och poftgäne gen ofta irregulier, ja stundom uteblef posten nagongang helt och hallet. Lutteman hade dock fatt underrättelse fran Gotland och fatt weta att Gothems pastorat blifwit ledigt. Han längtade mr bem till fin fäderneö, fran hwilken han warit skiljd många är, först fom student, sedan fom foldat och flutligen fom fältpreft. Han anmälde fig nu hos konungen och anhöll om det lediga pastoratet i fin hembygd. Carl 12:te war suverän konung och han wisste att han det war. Att bortgifwa ett pastorat aktade han ide för rof, aldraminst när det stedde för att belöna en flitig och redlig krigsprest, fom slitit ondt bland hans bufar och mangen gang fatt lukta fiendtlig krutrök. Lutteman erhöll konungens fullmakt på Gothems pastorat och reste glad till Gotland, der han genast förs fogade fig till Högwördige Dom-Capitlet. Superintendenten Kolmodin — den älsklige psalmsangaren — och hans Capitulares blefwo ej litet förwanade när, midt under deras öfwerläggningar angaende upprättande af förlag till Gote bems pastorat, en högwext man, klädd på en gäng som prest och militär, neml. med stora ryttarestöflor, försedda med nästan half alns langa sporrar, en wäldig pamp wid sidan, pistoler i bältet, langa mustascher samt prestkappa och prestkragar, marscherade in i Consistorii sessionsrum och gjorde ett ljudeligt ställningssteg för fä derne, uppgaf fig heta Lutteman, wara född Gotlänning och prefts wigd samt my efter att flera är hafwa tjenstgjort som fältprest, sinnad att sla sig till ro i sin hembygd. Som han hört Gothems pastorat wara ledigt, sa recommenderade han sig till gunstig atanka wid dess tillsättande och önstade nu att få anmäla fig iom sötande dertill samt förthy ingifwa fina ansörningshandlingar och de betyg, fom Consistorium kunde önska få taga kännedom om för att blifwa förwissad om hans rättighet att anmäla fig fom sökande. Sedan de Högwördige fäderne hunnit litet hemta fig från fin förbluffelse gafs honom till swar, att, kunde han wisa fig wara Gotlänning och prest, få stulle han gerna fa tjenstgöra i stiftet, men hwad Gothem angick få kunde han, atminstone ide den gåns gen, erhålla det, ty här funnos inom stiftet redlige Guds ords tje nare fom behöfwa bröd; defutom wore ansökningstiden tilländalupen, fa att hang ansökning ej kunde upptagas och slutligen wisste man ännu ide med säkerhet hwad Hr Fältpredikanten wore för en passagerare, om han werkligen wore fältprest eller möjligen någon lös fågel på willande qwist. Efterjom Herrarne sjunga ur den tonen, genmälde Luttes man, ja för jag här äran presentera eder detta papper. Och han framräckte ett papper till Superintendenten, som med förmå ning fann det wara kungens fullmakt för Nicolaus Lutteman på Gothems pastorat. Nu maste gubbarne gifwa köp. Lutteman fick genast obehindradt tillträda pastoratet. Ridande pa den häst, som burit honom i fiendens land, anlände den nyutnämnde krigisle pas storn tillhsin prestgard. Pa gardstomten afsköt han fina pistoler och upphångde dem sedan pa sin kammarwägg samt tog dem fnaps past någonsin mer i hand, ty han fit nu annat att göra än att begagna pistoler. J manga ar lefde han i ro i sitt pastorat, gifte sig samma år, som han tillträdde Gothem, eller 1708, och blef en wördnadswärd själaförjare och patriark för en talrik affomma. På altartaflan i Gothem star ännu hans nanm. Hem fran kriget medförde han en gammal foldat, fom warit hang trogne uppassare. Honom gjorde han till klockare i Gothem, och denne foldat och klockare mar äfwen malare. Han målade mydet i kyrkan och mä lade äfwen fig sjelf på kyrkdörren. Och nu har jag berättat bi storien om Presten, fom tog pastoratet med fmärd. Med dessa ord slutade klockaren fin berättelse, fom jag nu äter gifwit. Skulle den wärde läsaren önska få meta nagot om tiden på hwilken den prest, som i berättelsen omtalas, föddes och dog, fa far jag äran npplysa, att han war född 1676 d. 4 Januari i Wisby, der fadren, sedermera Kyrkoherde i Burgs och Tredingse prost, då war Stadskapellan. Modren, kyrkoherdedotter från Kräks lingbo, hette Maria Erasmidotter. Hennes fader, Kyrkoherden Erass mus Nicolai Kvoklingius, är stamfader för Klingwallska slägten. Nicolaus Lutteman, som 1708 blef Kyrkoherde i Gothem, dog der städes 1742 den 25 Maj. Med fin husfru Christina Wiman, Strandridaredotter från Slite, hade han 8 söner och 3 döttrar. Af sönerna dogo 3 unga och 3 blefwo Kyrkoherdar i stiftet. — Och mi ärade läsare rekommenderar jag mig i din benägna atanka. Skulle möjligen lusten att få höra ett och annat om Gotlands fordna tider någon gång gripa dig, fa stöt få der oförmärkt på din ödmjuke tjenare MT