Bland gamla ansedda Gotländska prestslägter intager den Luttemanska ett hedrande rum. Manga slidkliga predikanter har Got land och äfwen andra orter fatt ur densamma. Ett gammalt, nu förmodligen af endast få personer ihagkommet, Gotländskt ordstäfwer utmärker tre Gotlands slägter sasom framstaende och utmärkta, hwarje uti ett serslildt ämne, unemligen uti sktrifning, sang och pre dikande. Detta ordstäfwe säger att om man stär tummen af en Laurin få strifwer han ända, om man frär tungan af en Herlitz sa fjunger han ända, och om man stär halsen af en Lutteman sa predikar han ända. När Carl 12:te fom bäst slogs med Ryssen och Polacken, war en ung Lutteman — prestson fran Burgs — student i Upsala. Han stulle blifwa prest liksom far och förfäder langt tillbaka i tis den warit. Studierna woro i det närmaste slutade och Lutteman hoppades att snart fa absolvera den sista examen, som aterstod wid academien och sedan fa aterwända till fäderneön, för att der börja sitt arbete i Herrans wingard. Men menniskan spar och Gud vär. När man är ung och är student fer man gerna werlden och framtiden i en glad och solbelyst dager, serdeles om lynnet är lijligt och muntert, och sadant war Luttemans. En afton hade han warit i ett lag bland glada kamrater, der det i dryckeswäg gick hett under stölderna till. Sent på natten gick mar preftfandidat, i mer än wanligt glad och upprymd sinnesstämning, fran sällstapet för att lomma hem till sitt logis, men han kom aldrig mera dit. Den tiden fanns ett slags menniskojägare, fom be nämndes wärfware och hwilkas lofliga yrke war att anskaffa re kryter at Kongl. Maj:ts armke. Om än deras yrke war lofligt, sa bedrefs det likwäl wanligen på ett ingalunda lofligt sätt. Of wertalningar, bedrägerier, lod och hot, ja till oc) med wald, anwändes för att anskaffa folk, — unga, wälwuxna farlar fingo fällan wara i fred för dem, derest de ej tillhörde adeln, tv de unge adelsmännen behöfide ej anwärfwas, de togo wanligen friwilligt till pliten. Lutteman rakade på fin hemwäg ut för dylika menni stohandlare och blef anwärfd samt hastigt och lustigt afforslad till Polen som soldat, i stället för att resa till Gotland som prest. En tid tjenstgjorde mu det unga prestämnet föfom fimpel ryttare och deltog i flera harda lekar, ty på dylika war aldrig brist så länge Kong Carol sjelf anförde fina blä gossar. Ice heller mar det owanligt att ryttarne, när det gällde, fingo fitta af och, lika med fotfolket, forma palissader och wallar. Som rytteriet kunde på de polffa slättarne lättare fortskaffa fig än fotfolket, och då kungen företrädeswis älskade att hastigt och luftigt falla öfmer fienden, utan att det ringaste taga i beräkning huruwida hang egna kämpar woro till antalet nagorlunda lika manga, fom de, hwilka de borde hugga ned eller jaga framför fig sasom hwirfwel winden jagar agnarna, få finge ryttarne först och sist wara med hwar helst det gällde nappatag mot fienden. Man skref är 1703. Carl stod på höjden af fin ära. Segrarne mid Narva, wid Dlina och wid Klissow flögo på ryktets wingar kring Europa, fom gens ljöd af hans lof, gjorde den unge hjeltekonungen till en halfgud och ingjöto en hög anda, en outfläckelig kämpalust i bade honom och hans folk. Jngen hederstitel war sa aktad som att höra till 12:te Carls kämpar. Da hände en söndagsmorgon att konungen med ett litet detaschement stormade och intog ett slott i Polen. Sedan allt war wäl beställt, d. w. s. sedan polska besättningen blifwit dels ihjelslagen, dels twingad att sträcka gewär, önskade Carl, i hwars själ werklig gudsfruktan och rättradighet woro förenade med den högsta tapperhet, att få höra ett Guds ord på föndagsförmiddagen, men ingen krigsprest hade kommit att åtfölja det detaschement, med hwilket konungen företagit den hastiga erpeditionen. Den sqwadron, wid hwilken Lutteman tjenade, mar med och ryttmästaren anmälde för kungen att bland hans karlar fanns en, fom studerat till prest och möjligen torde funna uppfylla Hans Maj:ts nadiga önskan. FKalla hit Honom?, war kungens korta be fallning, och nagra ögonblick derefter stod mwär unge Gotlänning, görande militärisk honör, ansigte mot ansigte med tolfte Carl. HÖmad heter ni? frågade kungen. Nicolans Lutteman, swarade prestsoldaten. Smwad landsman ? sporde kungen. Gotlänning, Eders Maj:t, gaf Lutteman till swar. Har ni ftuderat? frågade kungen widare. Ja, Ers Maj:t. Lill ni halla predikan för mig här i dag? Om Eders Maj:t behagar tillata mig försöka, wil jag med glädje söka göra mig wärd en sadan nad. (Sodt! Ni har en timmes tid att bereda eder dertilll. Och med en nådig wink affärdades Lutteman, fom mi fule för första gangen försöka fig i predikoembetet. En timmes tid till att bereda sig när man första gången skall predika och det till inför en kung, som sjelf genomläst bibeln fran perm till perm, det är sannerligen bra knappt tilltaget. Troligen stulle ide hwar och en ung prestkandidat waga försöka dylikt. Men mod fattades aldrig tolfte Carls bussar och förmaga att pre bila war snart sagdt Lutteman medfödd i fäderneoch möderneblodet. Han höll en utmärkt predikan, wid hwars slut konungen förklarade, att ban ej längre finge wara lekamlig, utan borde blifwa en andelig stridsman och i stället för fabel och pistol föra andans swärd, som är Guds Ord. Konungen befallde sitt Fält: Consistorium att preftwiga honom. Sa skedde oc, och följande c — —— — — — —