var väl ingången, men min fars ur visade ännu endast på 10, ty dess drifhjul har genom nägon obegriplig, men fruktansvärd tillfällighet stadnat vid denna tid. Just derigenom försummade han det klockslag, på hvilket han lofvat möta dig, som kunnat upptäcka den öfver hans hufvud sväfvande faran, dig, som kunnat rädda honom; och jag — jag kan ej heller frikalla mig från all delaktighet i denna förfärliga katastrof! Den unge czaren betäckte sitt ansigte med begge händerna och nedsjönk, häftigt snyftande, i en länstol bredvid den gamle Istvans bädd. ,Herre, min Gud! yttrade denne då med svag röst, ,hjulens stadnande i detta lilla ur har alltså kostat min herre och kejsare litvet! — O, den allsmäktiges hand är fruktansvärd! Trolösa drifhjul! lika lätt rörligt och lika lätt hämmadt i din gång som det folk, från hvars land du kommer! utropade den unge ezaren häftigt upprörd, 1 det han ånyo framtog och betraktade det lilla fatala uret. ,Hvarföre skulle du stadna just denna natt?!4 Herre! hviskade dödgräfvaren åter, ,då den olycklige ezaren den der natten på kyrkogården såg på det lilla uret och bjöd mig till sig, så voro dess små hjul ännu i full verksamhet; men uret gled ur hans hand och nedföll i sanden på marken; den inre kapseln sprang upp, och då tog det kanske någon skada inuti. . . . ,Ack nej! suckade ezar Alexander, som under tiden undersökt urets inre, — ,ack nej, gode