Gotlands läns nya tidning – 21 maj 1863, sida 3

Under dessa förskräckliga nattscener hade Istvan, dödgräfvaren, på platsen utanför Michaelsplatsen inväntat den obekante, som skulle afhemta honom klockan 11, såsom han lofvat på kyrkogården. Istvan stod liksom på glödande kol, ty han hade utanför trädgårdspaviljongen förnummit de sammansvurnes aftal och vågade icke dröja en minut med att bringa sin fruktansvärda hemlighet, som ej angick mindre än czarens afsättning, till dennes kännedom; och detta ville han ännu samma natt verkställa genom den obekante, ty tiden har vingar, och Istvan var en alltför god Ryss att taga denna på hans hjerta hvilande centnertyngd med sig hem. Han trodde fullt och fast att den okände, hvilken, såsom han visste, tillhörde palatsets hofbetjening, genast skulle få tillträde till kejsaren och kunna varna honom för den med hvart ögonblick sig närmande faran. Men klockan slog 11 — och den okände syntes ej till på platsen. Ungefär 10 minuter derefter förnam Istvan ett häftigt springande ut och in i palatset; dörrar slogos upp och igen; ett doft buller och klagoljud hördes från den öfre korridoren; de fyra sammansvurne, hvilka inträngt från den motsatta trädgårdssidan och hade samtlige lifdrabanterne i sin sold, hade fullbordat sitt nattliga verk, om detta också i början varit aftaladt att sluta sålunda. Istvan fattades af en förskräcklig ångest; han anade dunkelt sammanhanget, ty han hade förut