————— —— ——— CreimiATSs han till dem. Slutligen yttrade mannen i den gröna generalsuniformen: ÅJag skall genast komma! Kort derefter började mellan de tre männen en häftig ordvexling på franska språket, hvilket Istvan icke förstod. Ändtligen störtade den grönklädde mannen tillika med tjenaren ut ur paviljongen och tog vägen genom allen till portalen. Istvan, som hade hört mer än tillräckligt, begagnade sig af de öfriges derpå följande oro och ilade efter generalen, som med långa steg styrde sin kosa emot det kejserliga palatset. Detta var också hans mål; han kom nästan samtidigt med generalen in på den af två hellebardierer bevakade gården. Generalen flög uppför marmortrappan; men Istvan som på sitt hjerta bar en jättebörda af det, som han förnummit utanför paviljongen, väntade, full af den pinsammaste oro, att den halftimme skulle förflyta, för hvars utgång han icke kunde träffa den man, med hvilken han stämt möte kl. 11. Honom ville han ögonblickligen anförtro sin vigtiga hemlighet, viss om att han säkerligen skulle veta något medel att oförtöfvadt delgifva densamma på ort och ställe som vederborde. Sålunda förflöt den ena minuten efter den andra, och hvar och en af dem kom dödgräfvarens eljest så lugna pulsar att slå häftigare. Under denna sin pinsamma väntan förekom det honom, som om de tjocka molnen sänkte sig ned mot jorden allt mera och slutligen skulle störta ned för att i sina snömassor för alltid begrafva honom.