—— ——— — ——— — — — — —— — —— så dyrbart det än i sjelfva verket kan vara. Ingen skulle åter, sedan det blifvit krossadt, kunna sätta det i gång åt mig. Just då den obekante yttrade dessa ord, råkade han att tappa uret, hvilket nedföll mot marken så hårdt, att boötten sprang upp och månens strålar föllo på de glänsande inre hjulen. Den store mästaren deruppe!4 svarade dödgräfvaren högtidligt, i det han med sin ena hand pekade upp mot den stjernbeströdda himmelen, yhar skapat all verlden af intet och förmår äfven att i de döda benen ingjuta en lefvande ande. Hans verk kan ej förliknas med menniskornas. Den obekante ville draga sina läppar till ett hånleende, men en blick in i den midt emot honom stående mannens klara ögon, som strålade af tro, hopp och tillförsigt, dref en flyktig rodnad af blygsel upp på tviflarens bleka kinder, och han vände förlägen sin blick åt ett annat håll. Dödgräfvaren följde med sina ögon den obekantes rörelse. ,O, tro mig, herre! utropade han, 5lika väl som en vink af den Allsmäktige var tillräcklig att framkalla de millioner solar och verldar, som kretsa omkring hvarandra der uppe i den vida himlarymden, lika väl kan ett gandkorn i den store mästarens hand vara nog för att omgestalta både folks och regenters öden. Den obekante betraktade synbart rörd den gamle talaren, som, med de grå lockarne fladdrande för nattvinden, med venstra foten stödd på sin spade och med den högra handen upplyftad