Gotlands läns nya tidning – 7 maj 1863, sida 2

liksom han sjelf, repade mod, ,åhnej, det kommer säkert en dag, som förjagar dödsnatten och gör en ända på den långvariga sömnen! Hvad menar du dermed, stackars mullvad ? frågade den obekante; ,sätter du kanske tro till den vackra sagan om . ... En uppståndelse! inföll dödgräfvaren med ljusnande blickar, ,ja, min herre! Ni må vara kristen eller Jude, muselman eller Grek, aldrig skall ni kunna komma denna min sköna, rotfasta tro, detta mitt lifs ljufvaste hopp, att vackla! Lyckliga bondtro! mumlade den obekante för sig sjelf och yttrade derefter till dödgräfvaren: Jaså, du, som dagligen umgås med de åt döden hemfallna offren, och ständigt har förgängelsen för dina ögon, du tror verkligen att.... Att Guds allmakt en gång skall uppväcka så väl mig som mina millioner medbröder till ett evigt lif, inföll åter den tillfrågade, i det han, likasom hoppet afbildas stödjande sig mot ett ankare, stödde sig mot sin spade och bedyrande lade handen på hjertat. Den obekante uppdrog då ur fickan ett guldur och yttrade, i det han pekade på detsamma: Se der en bild af mennisko-organismen! Ett hjul för mycket eller för litet, en liten skruf borta, eller för hårdt åtdragen — och urverket är och förhlifver stillastående. På samma sätt förhåller det sig med menniskans tillvaro. — Om jag kastade detta ur på marken och söndersloge det, hvartill dugde det väl då, så präktigt det än ser ut och