Gotlands läns nya tidning – 7 maj 1863, sida 2

man förmådde, oaktadt sin rastlösa flit, icke alla dagar att bereda nya rum för de ankommande gästerne. Istvan, dödgräfvaren, var dock en mycket from man; hans sorgliga yrke hade lärt honom känna det menskliga lifets obeständighet, och så ofta han kastade den sista skofveln mull öfver en graf, bad han ett andäktigt pater noster och ett ave Maria, ty han var katholik och midt ibland bekännarne af den grekiska trosläran trogen de romersk-katholska läror, som i ungdomen blifvit i hans hjerta inpräglade. Istvan uppkastade på marken den sista skofveln jord ur den graf, som han varit sysselsatt med att gräfva och uppsteg ur den färdiga griften, men etudsade tillbaka, då han tätt invid sig arseblef en hYgvext, bredskullrad man, som, insvept i en zobelpels, med korslagda armar och blixtrande svarta ögon stod och stirrade på honom. Hvad gör du här, gamle narr? frågade den obekante mannen dödgräfvaren. ,Herrel stammade denne, ,jag lagade just nu i ordning en bostad åt en ny gäst i min gård. Den dödsbleke mannen med de blixtrande t ögonen sänkte dystert sin blick ned i grafven. Djup nog, mumlade han, till hälften leende, till hälften hånande, ,för att i den bortsofva en hel evighet! ,Ahnej! invände dödgräfvaren, som, efter att hafva tagit den obekante i något närmare skärskådande och funnit honom vara af kött och blod