Den 16 September 1833. Der borta kommer en gammal krokig qvinna, som med en påse på ryggen och en spade i handen genomsöker alla sophögar. Det är en lumpsamlerska, på hvars ansigte man med stora bokstäfver kan läsa själslidande och förtviflan. Jag känner henne ... hon är ännu icke så gammal som hon ser ut . . . hon heter Eleonore och var en gång, för trettio år sedan, älskarinna åt en grefve, hvilken efter några års förlopp jagade henne ur sitt hus och prisgaf henne åt nöd och förtviflan. Den arma, sköna Eleonore! Hon kastade sig i en spelhusvärds armar och blef hans grisett och eroupier. Men då hon snart derefter blef moder, gaf äfven han henne sitt afskedspass. Derpå sjönk hon småningom allt djupare och djupare ned i eländet, dref från år 1810 till 1819 omkring i arkaderna vid Palais Royal, pliktade sedan för sina synder på ett sjukhus, hvarest hon under sju månader led gräsliga qval, återvände derefter till sitt gamla yrke, öfverlemnade sig derjemte åt dryckenskapslasten, syntes år 1826 som positivspelerska på boulevarderna, sjöng oanständiga visor och blef arresterad; slutligen frigifven slog hon sig på tiggeri och har nu sedan ett år varit en lumpsamlerska, hvars lefnadshistoria sparfvarne på taket skulle kunna berätta, en tiggerska som alla känna, men öfver hvilken ingen ömkar sig. Nu träder hon närmare. Hvem skulle tro, att detta slocknande, rinnande, blodsprängda öga en gång var så blått som en bukett