att beskrifva den förtjusning som genomilade mig, då hon drog mig på? Finns det väl någon lyckligare lott, än att vara handske åt en skön hand? Uur glad vore icke en hvar att få kyssa en sådan handske! Mig har man nästan kysst sönder. Ja, sjelfva grefven, den stolta naboben, kände sig lycklig då han fick beröra hennes hand. Annu känner jag den brännande kyssen från hans läppar. Ack, denna kyss! Den var ouverturen till denna stora opera som kallas kärlek, den var prolog till den stora dram, som kallas förförelse! Grefven och Eleonore anförde den andra polonäsen; derunder bedårade han hennes lättrogna hjerta med tusen kärlekseder, bländade hennes förstånd med tusen löften, och . . . jag anade intet godt. Den 23 Juli 1801. Sedan i går bebor Eleonore grefvens villa. Orientalisk lyx herrskar ända ifrån den bullrande antichambern till den stilla boudoiren. Stora trymåer, praktfulla ljuskronor, rika mattor, herrlig: taflor, dyrbara ur, kinesiskt porslin, korteligen allt hvad som kallas lyx, har här uppslagit sitt residens. Hon ,äter silfver och dricker guld. En vink af henne framkallar rikt galonerade tjenare. Eleonore byter icke med någon drottning. I dag på morgonen afskar hon fingerspetsarne på handskfingrarna och har burit mig hela dagen för att skydda sina händers teint. Eleonore och jag äro icke mera hvad vi varit: hon är grefvens älskarinna och jag hennes sönderklippte handske.