Tre dagar ur en fruntimmers-handskes tillvaro. Den 11 Mars 1801. I går var det stor bal hos grefve Z. Salongen liknade ett drifhus med dansande blommor. Stolta liljor i tunga atlasrober och yppiga rosor i luftiga florklädningar genomböljade det i ett ljushaf skimrande harem. Drottningen i denna blomsterverld, Sirius på denna stjernhimmel var dock Eleonora, en 19-årig skönhet ifrån det land, hvarest citronerna blomstra, en faderoch moderlös flicka, som af sin förmyndare, himmelen, hade erhållit en legion af mäktiga behag, af hvilka redan ett enda skulle hafva varit tillräckligt att förändra den mest förstockade qvinnohatare till en kärlekstrånande Celadon. Ett djupt allvar; en djerf stolthet förlänade hennes oskuldsfulla väsen något majestätiskt, vördnadsbjudande, hvars allmakt ingen kunde emotstå. Hennes öga, en bukett af solstrålar, var en camera ohscura af all älskvärdhet, hennes mun ett etui med de skönaste perlor. Men ännu skönare än öga och mun var hennes hand — en hand, hvars glänsande hvithet fördunklade sjelfva snöns glans, en hand skönare än drottning Annas af Osterrike, en hand så förtjusande, att diktaren Scarron skulle önskat blifva slagen deraf. Afunda mig, läsare, Eleonore har burit mig på sina händer, ty jag var hennes handske. Hvar skall väl jag, stackars getskinnshandske, finna ord