Gotlands läns nya tidning – 16 april 1863, sida 3

pingstaftonen då han hjelpte oss ur vår nöd, och dermed rusade Anderson ut ur rummet. En stund förflöt, hvarefter han återkom med ett knyte färskt bröd och diverse matvaror, hvilket allt han nedlade på bordet, sägande helt andtruten: — Detta för ögonblicket åt er dotter, herr Lidner. Säg mig nu på hvad sätt jag kan vara er nyttig och förhjelpa er ur den förlägenhet, hvaruti ni råkat! Hvad jag eger, det har jag genom er; hvad jag är, det är jag genom er. Hade ni ej en gång ryckt mig ur nöden, så hade jag säkert slutat med att bli hvad min far blef. Behofvet, hungern hade då troligen fört mig in på brottets väg. Han fattade Lidners hand och tillade: Böoa anade jag då, att den Högste i sin godhet skulle förunna mig att visa er en återtjenst. — Och jag, inföll Lidner, kunde ännu mindre förutse, att en af mina många oöfverlagda handlingar skulle bära sådan frukt, att den tillförde min hustru och mitt barn en hjelpare i nöden. — Din godhet, min Bengt, har alltid fört välsignelse med sig, hviskade Jacquette på knä vid mannens säng. Ser du, Gud har åter bistått oss. Denna gång kom hjelpen ej från en kung, utan från det som mera är — ett tacksamt hjerta. (Forts.)