Gotlands läns nya tidning – 16 april 1863, sida 2

— Hvad vill ni Bengt Lidner? frågade hon, då dörren efter henne blifvit stängd. — Jag önskar återse och om möjligt återbetala honom en gammal skuld, stammade mannen helt upprörd. Herre Gud, tillade han med fuktiga ögon, man sade mig då verkligen sanning, då man omtalade, att han var mycket fattig. — Min man har varit sjuk, sade Jacquette, och deraf kommer, att ... att ... Hon tystnade. Ett ögonblick betraktade mannen Jacquette. Det syntes, att han behöfde hemta sig från det smärtsamma intrycket, som åsynen af poetens i trasor höljda hustru gjorde på honom. Derester yttrade han: — Jag skulle önska tala vid herr Lidner. Hvad jag har att säga innebär ej något, som kan oroa eller bedrötva honom; ty det tyckes ha varit Guds vilja, att jag skulle komma i rätta ögonblicket. Jacquette öppnade dörren. Främlingen steg in. I detsamma kom den lilla flickan emot dem, ropande i halfgråtande ton: — Mamma, jag är så hungrig! Den främmande stannade. Han tycktes lika bestört vid anblicken af det elände han hade framför sig, som den unge Bengt en gång blef, då han såg Pehrs torftiga boning. Jacquette hade tagit flickan på armen och sade, vänd till mannen: — Här är en herre, som söker dig. Dermed pekade hon på främlingen, som låvgsamt nalkades sängen.