Gotlands läns nya tidning – 16 april 1863, sida 2

— O, min Gud! hvem skall gifva bröd åt mitt stackars barn, mumlade den olycklige poeten. — Han, som du nu anropar, skall gifva det, hviskade Jacquette. Hon hade satt barnet på golfvet och var nu vid mannens säng. Nisströsta icke, min älskade, tillade hon och fattade en af hans händer. Det är en röst i mitt hjerta, som säger, att den Högste nog sänder oss hjelp i vår stora nöd. Lidner lade sin andra hand på hustruns hjessa, stammade med qväfd röst: — Engel, i din själ har du min moders kärlek. Gud löne dig för all den ömhet du slösat på mig, som icke förmår göra dig annat än sorg! En knackning på dörren kom de båda makarna att spritta till. — Det är ett bud från kungen, det är hjelp i nöden! utropade Jacquette. I ögonblicket var hon vid dörren och drog ifrån rigeln. Vandraren, vi förr omnämnt, stod framför henne. — Skulle fråga, om det är bekant, hvar herr Lidner bor? frågade mannen. — Han bor här, svarade Jacquette och mönstrade den främmande med misstrogna ögon. — Åh, det är väl icke möjligt att den herr Lidner jag söker kan bo här; jag menar den store poeten. — Just hans hem är detta, sade Jacquette och steg ut i förstugan, fast besluten att, om det vore en så kallad björn, icke låta honom komma in till hennes man.