Gotlands läns nya tidning – 9 april 1863, sida 2

ansigte, der han nu låg, blickande på den tafla af djupt och förfärligt armod, som omgaf honom. Vi vilja icke heller försöka teckna det. Må hvar och en med hjerta och känsla tänka sig, hvad den måste ersara, som, i likhet med Lidner, egde ett rikt och känsligt inre, men ändå måste säga till sig sjelf: — Allt detta elände, alla dessa lidanden, som de dina och du sjelf utstår, äro en följd af din svaghet att icke kunna emotstå frestelsen, utan att gifva vika för ett dåligt begär. Öfver den olycklige skaldens själ hvilade också i denna stund hela den tunga bördan af sjelfanklagelse och sjelfförakt. Denna qvinna, höljd i trasor, var hans maka; detta barn, som slumrade på hennes knän efter att förgäfves hafva bedt om bröd, var hans dotter. Han älskade dem af hela sin själ, och ändock förmådde han icke stilla den sistnämdas hunger, aftorka den förras tårar och sprida glädje och lycka omkring sig. Han var ju så utblottad, så arm, att han af brist på kläder icke kunde lemna sin säng. Lidner strök håret ur pannan och vände ögonen från dessa varelser, så kära för hans hjerta, och fäste dem på några grofva pappersark, som lågo bredvid honom på det rankiga bordet. Den blick, han häftade på bläckhornet och pennan, som befann sig bredvid papperet, var matt och tröstlös. (Forts.)