Gotlands läns nya tidning – 9 april 1863, sida 1

Wisby den 9 April. Utnämning. Den 24 sistl. Mars har Kal. M:t utnämnt och förordnadt utexaminerade Kadettkorporalen Jaques Hägg till Sekundlöjtnant wid Kongl. Flottan. Fråga om predifo-mwåfendet. Under det man af hjertat ertänner religionens Höga wärde till underwisning, helsosam tuktan och tröst för oss alla swaga menniskor samt uppriktigt anser, att Guds predikan, framförd af nitiske förkunnare, ingalunda bör neddragas till stridigheter i dagbladen, så tror man sig dock funna sätta i fråga om ide det offentliga ordet nås gongång måste begagnas just till wärn för religion, för nuft och samhälle, då stundom wåra dagars predikanter — det må wara, om oc af uppriktigt nit och med werts lig talang — ide blott med stel dogmatist konservatism och en förwånande twärsäkerhet i andliga ting både skarpt döma och fördöma fina medmenniskor och swagare medbröder samt med opassande ord eller rent af grofwa uttryck omildt störa mången åhörares sinne, fom möjs ligen före kyrkobesöket war stämdt till undergifwenhet och erkännande af egen brift, men till och med glömma fig ända der hän, att de sjelfkär ifiver helt och hållet för gäta fin ställning och fridfulla kallelse, elldeleå gå utom fin befogenhet, taga munnen full och med höga fördöme melfe-rop antingen larma om politik och det jordiska Fäderneslandet, eller oc för att för godt pris stråla såsom förföljda och martyrer, barnsligt jemra fig der före att en laglig myndighet misstänkas för att möjligen wåga fig till att wilja förflytta en preft-adjuntt till en annan församling o. s. w. — Wisar sådant takt och sans, är detta i Kristi sinne? För öfrigt äro wi inga wänner af sömn och ljumhet, utan uppskatta högt alle warliga studier i hwarje sak, en folffattlig predikan till wäckelse, det brinnande nitet och framför allt det prefterliga modet i Herrans tjenst, uti hwilken dock saktmodet med kärlekens eld wisserligen är nyttigare än feber och hårda ord. DÅ kyrkans förmån änn med en förunderlig långe modighet fördraga detta öfwermodiga och stötande pre diko wäsende, hwilket illa går åt förnuft, en städad ton samt templens frid och fom mera förhärdar än friftligen wägleder menniskornas själar, få fråga wi åter om det för samhällets wärdighet och lugn är nyttigt, att ocksa den allmänna rösten alltjemt och blott wördnadsfullt tiger wid detta och annat ofog af wåra ftormande herfflystna predikanter, hwilka ju då måste inbilla fig, att de bland fina wäckta sötmilda friftendoms-fyftrar och -bröder funna utfara hur fom helst mot samhälle och def öfrige syndige tiondegifwande medlemmar, fom derwid ej skulle få öppna munnen. — Wi tro, att presten, om han har andans höga gäfwor, lifserfarenhet, allsidigare bildning och blick öfwer det menskliga samhället, bör ha stor matt, men dock icke all makt; samt att det offentliga ordet har rätt att yttra sig mot det owisa nitet, äfwen i detta afseende. Bi erkänna och wörda uppriktigt predikocms betets wigt och oaflåtliga mödor, fastän wi här måst klandra öfwerdrifterna deruti.