Vid detta första steg på den olycksaliga väg, som han sedan fortgick, fanns icke någon vänlig och kärleksfull röst, som hviskade: stanna, min son, vakta dig, du skall göra dig olycklig! utan blott en straffande hand, som nu tillämpade hela den stränghet, den döda så många gånger vetat förmildra, och på detta sätt endast förvärrade det onda i stället att motarbeta det. Bengt frös i hemmet, och han sökte värma i Bacchi dyrkan. Han saknade den kärlek han förlorat och ville söka glömska i pokalen.