särdig att för stundens njutning glömma hvad som är rätt. — 0 mamma, tala icke om att dö, utropade Bengt med förtviflan; om du går bort, kan jag icke lefva. ÅÄtt lefva utan dig, du den enda, som håller riktigt af mig, är ju omöjligt. Hvem skall väl älska mig, sedan du är borta, hvem skall väl jag älska? — Den maka Gud en gång gifver dig, hviskade modern med osäker och feberflämtande röst. Om du låter minnet af mig stå imellan dig och frestelsen, skall Han, som styrer våra öden, gifva dig en kärlek, lika varm och stark som min. En aning säger mig i detta ögonblick, att du skall återfinna min ömhet hos din lefnads följeslagarinna. Dessa ord ljödo förunderligt i gossens öron; men de skulle oupphörligt återljuda för mannens själ, tilldess moderns profetia gick i fullbordan. En kort tid derefter stod Bengt vid sin moders bår. Den sorg, som fattade den fjortonåriga, åt sin smärta helt och hållet öfverlemnade och exalterade ynglingen, kan måhända anses hafva varit första orsaken till den olycksaliga böjelse som sedan lik en fördömelse hvilade öfver hans lif. Det berättas nemligen, att han någon tid efter moderns bortgång för första gången hemfördes till det kalla och öde hemmet i en så upprymd sinnesstämning, att den bar vittneshörd om att han hos vinguden sökt glömska af den sorg, som I uppfyllde och nedtryckte hans unga sinne,