Gotlands läns nya tidning – 19 mars 1863, sida 3

styfladern med den försäkran, att Bengt skulle så en gång till så mycken aga nästa gång han gjorde sig skyldig till samma fel. Aurell sade åt sin hustru, då han passerade förbi henne: — Jo, din son blir just en ljus pojke med tiden. Han är så styfsint som möjligt. När sadern stängt dörren efter sig, utbrast den för styfsint ansedda gossen i en häftig gråt. Med ansigtet emot kudden, gret han nu med barnets häftiga, ohejdade smärta. Det var likväl i detta ögonblick mindre öfver den utståndna agan, än öfver den sorg han visste sig hafva gjort sin mor samt det bedröfliga slut, den inre tillfredsställelse han erfarit, hade tagit. Då han hade kommit hem och lagt sig, hade han tyckt sig vara så lycklig, att det förefallit honom som den fröjd han erfor öfver att ha gjort en god gerning skulle komma att räcka hela hans lif. Nu voro endast några få timmar förflutna, och han kände sig så olycklig, att han icke kunde förstå, huru hans hjerta någonsin kunnat hafva varit uppfyldt af glädje. Länge hade han gråtit, då någon kom in och med lätta steg nalkades sängen. En mjuk och darrande hand strök smekande öfver hans lockar, och en kärleksfull röst hviskade: — Bengt! Gossen såg upp på den milda tröstarinnan. Ett par tårar föllo från hennes ögon på hans panna.