Tvenne Pingstaftnar i Lidners lif. Af Marie Sophie Schwartz. (Forts. fr. föreg. N:o). — Nå väl, då inser du väl, att du måste hafva stryk, såsom varande en vanartig son, den man ej har något annat medel för att rätta hans fel, eftersom godhet och förnuft icke förmått något. — Nog inser jag, att pappa måste tycka så, och äfven att jag rätt ofta gjort mig förtjent deraf, men denna gång icke; och för min mors skull, förlåt! Hade Aurell mött denna blick Bengt sästade på honom, är det möjligt, att nåd fått gå för rätt; men nu ville olyckan, att hans ögon föllo på benkläderna det enda, som återstod af den vackra nya munderingen Bengt fått och vid denna syn stegrades faderns vrede, då han betänkte, huru mycket dessa kläder kostat och att de redan voro sin kos. Ailt nog, Bengts bön blef ohörd, och unga herrn fick af rottingen betaldt för det han slarfvat bort sin väst och jacka. Ehuru grundlig och eftertrycklig afstraffningen var, gick likväl icke en suck öfver Bengts läppar. Han visste, att modern stannat utanför den tillriglade dörren, och att ljudet af slagen på ett tillräckligt smärtsamt sätt träffade hennes hjerta, utan att hans klagan borde öka detta qval. Sedan exekutionen var slutad, aflägsnade sig