— Omkring på landsbygden. Jag behöfde denna motion, mamma. Ja, den var mig så nödvändig, att, om jag ej fått den liffiga åtrån tillfredsställd, hade jag bestämdt blifvit sjuk. Då jag icke fått vingar att flyga med, måste jag ovilkorligen ibland låta ett par ystra hästar föra mig vägen framåt och det mycket fort ändå. Jag blir derunder så glad och lycklig, att jag vill famna hela verlden, alldeles såsom jag nu gör med dig. Bengt slog armarna om modern, hvars milda ansigte såg sorgset ut. — Men du köper dig denna glädje genom att bedröfva mig och förarga din far. — Kan det, som gläder din son, bedröfva dig? Omöjligt! utropade gossen. — Helt visst, då din fröjd uppväcker din fars rättvisa missnöje. Det är den andra rocken du inom kort tid förstör. Du skall nu åter hafva en ny sådan, och det kostar pengar, har du betänkt detta? Bengt böjde ned hufvudet och stammade: — Det hade jag glömt; ack mamma, derpå tänkte jag icke! Man kan säga, att i detta gossens svar ligger hela mannens karakter tecknad; ty alla den sednares lidanden kommo deraf, att han aldrig tänkte för sig. (Forts.) —— ——