Gotlands läns nya tidning – 5 mars 1863, sida 2

hans intryck voro barn af stunden, hvilka föddes och dogo med den häftigt uppsvallande känslan. Vacklande i sina grundsatser, exalterad och glödande i sin inbillning, kunde man redan i hans barnaår förutse, det lifvet för honom måste blifva en lång och smärtsam strid med verkligheten, hvilken han aldrig skulle lära sig förstå, och som alltid skulle stå i rak motsats med den verld, i hvilken hans själ lefde. När modern betraktade sonen och tänkte på hans framtid, brukade hon smekande föra handen öfver den höga pannan, inom hvars hvalf så många oordnade tankar hvälfde sig, och då tänkte hon: — Om Gud låter mig få lefva, skall jag må hända genom den kärlek Bengt hyser för mig kunna hålla honom tillbaka från de förrillelser, för hvilka han eljest helt säkert skall duka under. Min stackars gosse har fått alltför mycket hjerta och känsla, för att med sin brist på fasthet kunna på egen hand besegra de otaliga frestelser, som skola möta honom. Hon tryckte i sådana stunder hans hufvud till sitt hjerta och höljde den fria pannan med kyssar. För hvarje år, som gick, ingaf Bengt sin mor ökad anledning till förhoppningar med afseende på hans naturgåfvor, men äfven nya skäl till oro öfver hur lifvet skulle gestalta sig för honom. En högre hand hade i hans själ nedlagt snillets gudagnista, och hvarest finnes väl den mor,