Gotlands läns nya tidning – 26 februari 1863, sida 2

Med en min, som ej på vördnad pockar, Med en väns, ej en beskyddares, Satt du lugn bland dina silfverlockar Som en kristnad Sokrates. Mognad vishet låg i hvad du sade, Sjelf i glädjens ton den låg ändå; Ty ditt skämt, likt biet, hade Icke honung blott, men gadd också. Mången träffad narr med blygsel vände Hem ifrån dig, undrande med skäl, Att den lugne Vise kände All hans galenskap så väl. Stilla verka, gagnande försvinna, Ej att prisas utaf bygd och hof, Var det mål, du ville vinna, Ensam främling för ditt eget lof; Lik den dagg, som himlen droppa låter, Endast nattens öra hör dess fall, Men, när solen tändes åter, Grönska både dal och vall. Tvenne menskoåldrar gick du nära, Hand i hand med Tiden, nöjd och god; Ty du lyssnade till gubbens lära, Och hans djupa ande du förstod. Ingen hörde dig den gamle klandra, Och när ändtligt delte sig er stråt, Skildens J ifrån hvarandra Som två vänner skiljas åt.