Gotlands läns nya tidning – 19 februari 1863, sida 3

var en stolt storbonde, som förr skulle störtat sig utför den brantaste ättestupa än han medgifvit sin dotters förening med en spelman. Jag kände detta och lyckades slutligen att öfvert: ia Hildur till att underkasta sig faderns vilja. Det var ett beslut som förorsakade oss en obeskriflig smärta. Vi skiljdes åt med sönderslitna hjertan, men tröstade oss med den föreställningen att vår försakelse var nödvändig, ty vi hade icke styrka att bära en faders förbannelse. Bröllopsdagen var inne. I afskedets stund hade jag lofvat Hildur att jag skulle spela ett stycke till hennes ära på den vigtiga dagen, och vi hade för ändamålet bestämt ett visst ställe på vägen, der fiolens toner skulle klinga henne till möte då hon begaf sig till kyrkan. Af denna orsak gick jag på nämnde dag till det bestämda stället, hvilket var beläget vid ändan af en stor bro, som ledde öfver en djup elf. Här var den ridande bröllopsskaran nödsakad attfärdas sakta, så att spelet skulle tydligen kunna höras af henne som det egentligen gällde. Jag satte mig derför ned under en hängande gran vid ena broändan, der jag var gömd för alla spejande ögon, ehuru jag sjelf kunde se öfver hela bron och ett stycke utåt vägen. Snart kom brudstassen i sigte och var inom några minuter på bron. Jag stämde min fiol och spelade i klara toner hvad hjertat förestafvade. Ljuden nådde Hildurs öron och funno säkert ett gensvar i hennes själ, ty hon höll stilla. midt på bron, der hon satt hvitklädd