Gotlands läns nya tidning – 19 februari 1863, sida 3

på den svarta klipparen, skinande som blixten från ett åskmoln. Aldrig hade jag sett henne så gudomligt skön som i detia ögonblick. Hennes ögon lyste som tvenne morgonstjernor och hela ansigtet strålade af en förklarad glans. Plötsligt reste hon sig i sadeln, bredde ut armarna och flög lik en fiskmåse öfver broräcket ned i elfven. Det svindlade för mina ögon. Jag slängde fiolen till sides och störtade efter i vattnet, der jag, efter åtskilliga ansträngningar, slutligen lyckades att uppdraga ett — bleknadt lik .. — Det var en ryslig tilldragelse! utropade Nisse. — Ack nej, min vän! fortfor Peder Norbag gge. Det var en skön död! just en sådan som det höfves en trogen nordisk flicka, som icke får letva för kärleken. Med rent hjerta och fläckfri själ gick hon bort från en jord, der hon icke hade någon vidare sällhet att vänta. Lycklig hont... Så tänkte jag då och detsamma tänker jag ännu. — Emedlertid blef denna händelse af bedröfliga följder för mig i många afseenden. Man trodde allmänt att jag förhexat Hildur. Jag blef angifven och stämd till rätta för trolldom. Hildurs far uppträdde som åklagare och gjorde allt för att få mig dömd till att lefvande brännas. Många instämde med honom, men lyckligtvis var det en upplyst domare, som genast insåg det vidskepliga i saken och frikände mig. Allmänhetens öfrertyg gelse förblef dock orubblig. Jag var och förblef i deras ögon en trollkarl, som det var farligt att umgås med. Man var rädd för mitt spel: