planen och sedan skulle vårt bröllop stå med lust och gamman. Så lyckligt kan man svärma och hoppas vid tjugo år. Nu har du reda på det egentliga skälet till min hemfärd och du kan lätt föreställa dig huru glad jag blef då jag såg röken från min kärestas boning. Det var en lördagsqväll som jag åter inträdde i det fordna hemmet. Far och en främmande yngling sutto vid bordet och spisade, Hildur passade upp. Jag helsade ett vänligt och gladt god afton, men erhöll inte något annat svar än en förebrående blick af gubben och en förstulen nick af Hildur, som rodnande vände bort sitt täcka ansigte. Jag anade genast att mitt besök icke var särdeles välkommet och jag blef snart öfvertygad derom. Gubben utfor i en ström af förebråelser; han sade bland annat, att jag förvridit hufvudet på hans dotter och att jag på det hela var en oförskämd bengel, som kunde göra anspråk på en storbondes flicka till käresta. Det var i hans tanke höjden af galenskap och han beskärmade sig grnndligen öfver mitt uppförande. Slutligen visade han mig på dörren och bad mig draga så långt vägen räckte. Jag lydde ögonblickligt. Mitt hjerta svällde af sårad stolthet och gäckad kärlek. I vredesmod vandrade jag till nästa gård, der jag snart fick upplösning på gåtan. Gubben ville nemligen gifta bort Hildur med en rik bondson, densamme som gästade der för aftonen, men flickan hade svarat ett bestämdt nej och högtidligen förklarat att hon aldrig skulle