velat mista denna glada illusion. Den gjorde mig lycklig öfver ali beskrifning. Jag såg henne både drömmande och vaken; fiolen sjöng hennes lof både tidigt och sent. Småningom föllo dock de skimrande fjällen från mina svärmande ögon. Jag började finna att hon endast var en menniska, och ifrån den stunden antog min kärlek en annan riktning. Hildurs egande till vän och maka för hela lifvet var nu målet för alla mina önskningar. Jag gjorde allt för att utröna om hon hyste någon ömmare böjelse för mig, men någon upplysning härutinnan stod icke att vinna. Hon var vänlig och god mot alla. Stundom tyckte jag visserligen att hon lemnade mig någon uppmuntran, men detta skedde alltid på ett så muntert och lekande sätt att jag omöjligen kunde taga det för allvar. Ovissheten var dock svår att bära. Jag beslöt att göra slag i saken. En afton då vi vandrade bem från arbetet i skogen, sade jag stammande min mening och — hon besvarade den efter önskan. Vi lefde nu lyckliga dagar tillsammans; vi utstakade på hoppets fält en framtid full af kärlek och fröjd. Det var en tid som aldrig går ur mitt minne; en tid som jag kan tänka på utan blygsel, ty jag kan heligt försäkra att aldrig någon oren tanke grumlade min själ under vår sammanvaro. Vi voro till och med så enfaldiga i vår kärleksyra, att vi omöjligen kunde tänka oss något hinder för vår förening. Jag skulle först bort och öfva mig på fiolen enligt den bestämda