Gotlands läns nya tidning – 12 februari 1863, sida 2

Norbagge plötsligt förkunnade att Nisse var i antågande. Budskapet hade olika verkningar på de församlade. Norbagge skyndade genast vännen till mötes; fader Måns rätade på sig och antog en högtidlig mine; mor Sara dignade ned på en stol och gömde ansigtet i sina händer. I denna ställning blef hon sittande ända tills hon hörde ett vänligt god afton srån sonens läppar, hvarvid hon lyfte en tårbeslöjad blick mot höjden och uppgat ett glädjeskri. Nisse skyndade genast i hennes famn och gaf sin ankomst tillkänna med en stum omarmning, som varade ett par minuter. Han vände sig sedan till fadern och räckte honom sin hand, hvilken den gamle krampaktigt tryckte, under det han helt entonigt sade: välkommen hem! Båda föräldrarne betraktade stillatigande den hoppfulle sonen en lång stund. Hans yttre menniska hade på de fem åren undergått en stor förändring. Ifrån en skranglig ynglig med gänglig gång och vårdslösa fasoner var han förvandlad till en stadgad ung man med god hållning och ett högst fördelaktigt utseende. Hans välbildade ansigte med det ljusbruna håret och de klarblå ögonen hade mycken likhet med en väl målad Johannis-bild. Han gjorde således ett högst angenämt intryck på föräldrarna, hvilka icke hade några ord för sin hänförelse. Peder Norbagge var ändtligen den som bröt tystnaden, i det han gjorde Nisse uppmärksam på allt det besvär som man hade gjort sig för hans skull. Tfrån den stunden kom ett