Gotlands läns nya tidning – 12 februari 1863, sida 2

med färgrika blomstergnirlander, bordet med en snöhvit horndrällsduk, på hvilken bokstafven N var bildad af krusmyntor och ängsvioler. I spisen syntes toppen af en hängbjörk, på det blämålade klockfodralet en knippa röda pioner, och vid sjelfva dörren en äreport af blad och blommor i tusental. Det hela var sålunda en ångande blombukett, full af friskhet och behag. Värdfolket betraktade sina händers verk med hemlig förnöjelse och tyckte sjelfva att arrangemangerna voro ganska lyckade. Mor Sara var isynnerhet storligen förtjust, ty det var egentligen hon och Peder Norbagge som hade haft hela tillställningen om händer. Fader Måns var endast en passiv åskådare, ehuru han slutligen ville räkna sig hela förtjensten till godo, något som de båda andra gerna medgåfvo, ty de bekymrade sig föga om äran, blott det hela var lyckadt och bra. Och bra var det i deras mening, hvarföre de endast bekymrade sig om den väntades ankomst. Mor Sara var orolig i högsta grad. Hon sade intet, men hon gick jemt till den öppna dörren och tittade utåt gården; hon gick slutligen ända till portlidret och såg med spejande ögon så långt synen kunde räcka, utan att upptäcka en skymt af det älskade föremålet. Hon vände sedan tillbaka med en djup suck för att i nästa ögonblick börja samma vandring. Så gick hon fram och åter öfver hundrade gånger. Det led mot solnedgången och allt hopp om ett snart återseende var nästan ute, då Peder