Gotlands läns nya tidning – 5 februari 1863, sida 2

tycke långt bättre än en simpel prest. Norbaggen hakade sig fast vid det sista uttrycket och sade: — I den meningen har häradsdomaren fullkomligt rätt. En simpel prest är inte mycket att sika efter, men att bli biskop i Lund är en syssla som duger. Jag är säker på att Nisse icke slutar förr än han intar denna värdighet, som är den högsta i hela Skåne. — Är den lönande med? frågade fader Måns. — Lönande? återtog Norbaggen. Ja, det kan häradsdomaren vara säker på. Biskopen i Lund har nästan lika så stor lön som kungen. Han har stora lador fulla med spannmål, smör och ägg, samt en rymlig källare alldes fullproppad med silfverpenningar. Han bor i ett slott och lefver kräseliga som en påfve. Ett bord, som är tjugo famnar i fyrkant, står städse rågadt med de kostligaste rätter och viner. Der fins hundratals med stekta harar, gäss och orrar samt en oräknelig massa af andra fjäderfän. Den ena fjerdedelen af bordet är fullsatt med gödkalfvar, smågrisar och stora rykande grötfat, allt väl tillagadt. Tjugo betjenter stå jemt på uppassning. När biskopen vill ha något, så öppnar han endast munnen, och genast äro tjensteandarna framme och proppa i honom allt hvad han önskar. Han är också till utseendet så välmående som en femtonpundig bagarefru: ansigtet skiner som ett nyskuradt kopparkrus och kråset pöser som ett svällande sjäderbolster. Ingen menniska kan ha det hättre!