mentet under armen och vandrade sålunda med hela min förmögenhet utåt bygden för att söka någon passande anställning. Jag gick från gård till gård och hörde efter, men ingen ville i smällkalla vintern ha en tolfårig gosse i sitt bröd. Jag led dock ingen nöd, ty allestädes spelade jag för barnen och var öfverailt en kärkommen gäst, som rundeligen för plägades med både kläder och föda. En afton kom jag på min vandring till en gästgifvaregård, der jag fick tillstånd att ligga i en vrå på golfvet öfver natten. I nästa rum logerade en resande herre som spelade fiol. Det var ett spel utan like. Jag hade aldrig föreställt mig att en sådan rikedom af gudomliga toner kunde framlockas ur ett dylikt instrument. Jag rar nära att bli galen af förtjusning. Mitt beslut var fattadt: en sådan spelman skulle jag med Guds hjep bli. I denna afsigt trädde jäg dristeliga in till den store konstnären och bad honom för Guds skull att han skulle taga mig i spel-lära. Mannen log och förklarade att detta var alldeles omöjligt, så vida jag icke ville komma hem till honom i Kristiania, der han mot ett arfvode af tjugofem silfverdaler skulle försöka att öfva mig i sin sköna konst. Jag lofvade att framdeles komma och erhöll genast mannens adress, den han lemnade mig med ett godmodigt leende, som äfven kunde anses för en smula satiriskt. Min bestämmelse för framtiden var således afgjord. Jag grubblade nu endast på utförandet af mitt beslut hvilket var förenadt med stora svårig