Gotlands läns nya tidning – 29 januari 1863, sida 2

tårar vid dödsbudets emottagande, men hon utbrast icke i högljudd klagan; hon sökte tröst i Guds ord och led derföre stilla och undergifvet, som det höfves en kristen. Jag var blott fem år vid denna tidpunkt. Sorgeposten gjorde icke något särdeles djupt intryck på mitt späda sinne. Jag gret litet för det jag såg mor gråta, men då Jag fann att hon småningom lugnade sig, gjorde jag sammaledes. Jag hade också i mitt tycke icke någon orsak till sorg och klagan. Min mor var en englagod varelse, som gjorde allt för att fröjda mig. Hon lärde mig tidigt att bedja och arbeta. Morgon och afton tillbringades vid boken. Om dagen hade jag allehanda småsysslor i skogen, der jag fann det roligt öfver all beskrifning. Hela timmar kunde jag sitta och lyssna med förtjusning till en liten sångfågel, som slog sina ljufva drillar, eller beundra den strida elfvens brus, som sjungande och glad dansade ned för klippor och hällar, mellan buskar och snår, tilldess den slutligen hann målet för sin vandring: en lugn och leende insjö. Stundom smög jag mig ut i den ljusa sommarnatten och satte mig på en tallbevuxen klippa vid sjön, i det glada hoppet att få se Necken, om hvilken min mor hade berättat många förunderliga sägner. En sommarnatt, som jag på sådant sätt tillbringade i skogen och vid sjön, hade jag satt mig att hvila och tyckte mig höra underbara ljud, och jag trodde bestämdt att den omtalade strömkarlen nalkades mig. Min inhillning skapade af den lätta dimman tusende