Gotlands läns nya tidning – 22 januari 1863, sida 3

sin trädgårdstäppa, som prunkade af de fagraste liljor och rosor. Under alla årstider var han mycket borta och spelade på bröllop och andra tillställningar, ty han var vida känd öfver hela Skåne. Allestädes skulle Peder Norbagge vara med om det skulle blifva frisk vind i seglen. Aldrig fick man honom likväl att spela någon söndag. Den dagen gick han först i kyrkan, sedan läste han sig inne och spelade för sig sjelf till långt på qvällen. Fiolen tycktes då vara ett klangfullt menniskobröst, som gaf sina känslor luft i ljufva, underbara toner. Det var en riktig englamusik, som kom alla själens strängar att vibrera i salig harmoni. Frågade någon efter namnet på den musik, han spelade vid dessa tillfällen, så svarade han alltid: det är min kärleksvisa. Sporde någon efter hans härkomst och andra lefnadsförhållanden, så svarade han lika entonigt: jag är från Norge och heter Peder Norbagge. Ingen upplysning stod vidare att vinna. I öfrigt var han till sitt lynne en glad och jovialisk man, som hade mycket att berätta om både ett och annat. Hans tal var ledigt och underhållande, stundom en smula skämtande och gatiriskt. Ingen kunde förebrå honom en ond gerning, men mången ville veta att han i tysthet utöfvade mycket godt. Det påstods med säkerhet att han hvarje söndag lade en silfverpenning i fattigbössan, och att han stundom klättrade upp på taken till de fattigas hyddor om nattetid, då han lade både bröd och säfvel på takfönstren.