sande, der han svingade kring som en hvirsvelvind under det han fortfor att regera sin stråke med konsterfarna händer, ända tills klockaren hade nog rådighet att afskära alla fiolsträngarna. Man påstod att ett sådant tilltag var alldeles nödvändigt, emedan det var den beryktade elfvaleken som spelades. Spelmannen log åt deras vidskepliga föreställning och tog ett fryntligt godnatt af hela sällskapet, som småningom vandrade hem under helig försäkran, att de aldrig sett eller bört maken till spelman. Gossarne voro förtjusta i tonerna, och flickorna i hans fagra utseende. Båda partierna öfverenssfämde i den åsigten, att mannen ovilkorligen måste vara en trollkarl. Hvad prosten tänkte veta vi icke med säkerhet, men det veta vi och kunna förtälja, att främlingen blef i prestgården många dagar, och att prosten under tiden halp honom till rätta med att inköpa ett litet hus i byn, der han genast bosatte sig. Här hade han nu bott i fem år, och under denna tid gjort sig känd för att vara en högst egen och besynnerlig menniska, som det icke var godt att begripa. IIan bodde alldeles ensam i sin lilla stuga, hvilken han höll så pyntad och nätt som ett dockskåp. Sjelf skötte han alla de husliga göromålen och ville aldrig veta af någon qvinlig hjelp. Hans hufvudsakliga sysselsättning var musik, läsning och trädgårdsskötsel. Fiolen klingade tidigt och sent från hans stuga om vintern, och under sommaren pysslade han jemt i