— Kommer inte i fråga, herr prost! — svarade främlingen. Jag spelar gerna för intet, då jag dermed kan roa glada menniskor, såsom jag förmodar att slotterfolket är. Prosten tackade för löftet, och främlingen fick för aftonen spisa i sällskap med sjelfvaste prestherrskapet. När alla voro rikligen förplägade, tog främlingen fram sin kaffebruna fiol och vandrade i sällskap med prosten ut på gården till det församlade folket, som riktigt gapade af förvåning. Spelmannen var för dem en glad uppenbarelse, som de icke väntat sig. Annu större blef glädjen då han spelade upp en bvirflande polska. Sådana toner hade de aldrig hört. Det var en musik så sprittande liflig och glad, att sjelfvaste gubbarne började röra på klacken. Ungdomen blef alldeles yr i mössan. Par om par svängde omkring på den gröna gräsmattan, likasom surrande getingar i en tom bikupa. Ingen kunde vara stilla. Prostfar sjelf nickade takten med sitt grålockiga hufvud. Prostinnan och mamsellerna dansade på farstuqvisten; klockaren och barnmorskan i en vrå på gården; kyrkostöten och köksan i köket. Allt var rörelse, lif och gamman! Så fortfor det nästan hela natten. Spelmannen var outtröttlig och de dansande likaledes, ty göingarne ha i alla tider varit ett raskt och lifligt folk, som älskat dansen med verklig passion. Detta märkte troligen virtuosen, ty ju längre han spelte, desto mera förtrollande blefvo tonerna. Slutligen såg man spelmannen sjelf bland de dan