Gotlands läns nya tidning – 15 januari 1863, sida 2

traktade alla hans rörelser med skarpa salkögon, under det han drog väldiga rökhviflar ur sin silfverbeslagna sjöskumspipa. — Hit med skopan, Nisse! — sade fadren slutligen med en hård och befallande röst. Med darrande händer framlemnade Nisse genast sitt arbete, hvilket fadren knappast gaf en blick förrän han tilldelade gossen med pipskaftet en släng öfver näsan, så att en röd blodstråle sprutade fram. Nisse drog sig genast några steg tillbaka utan att säga ett ord; men mor Sara höll inne med råcken och yttrade: — Lugna dig, kära far, och var inte så okristliga häftig. Med lämpa och foglighet vinner du mera. — Lätt att säga, värre att göra. Pojken kan reta småstenar på sig. Har dåligt trähufvud; skopan liknar ackurat en skofvel. Ånnu sämre körhufvud; höll på att förderfva båda axlarna i skogen. Ingenting bär sig för honom. Bara slarf och dumhet. Blir aldrig karl utan stryk. Jag kan omöjligen tåla mig längre. Fader Måns reste sig upp från stolen och gick med stadiga steg några slag öfver golfvet, under det han skarpt fixerade sin kära hälft, som mötte hans blickar utan fruktan. Hon fann dock rådligast att tiga, ty hon såg på mannens stränga ögon att han för tillfället var vred, och hon visste af erfarenhet, att han i sådana ögonblick icke tålte någon motsägelse. Ilon visste äfven att stormen snart skulle lägga sig, hvilket också blef