Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 4

Snart upprycktes dörren och flera personer störtade in, ibland hvilka främst och med förstördt utseende, den kamrat som med Carl öfverenskommit, att gå ut och jaga. Det är jag, jag olycklige, som laddat bössan! jemrade sig denne. ,Jag var här tidigt på morgonen. Alla voro utgångna, äfven du, Carl, och medan jag väntade på dig, laddade jag geväret, Gud tröste mig så visst! Detta gaf visserligen förklaring öfver den sorgliga händelsen, men skänkte föga lindring åt de qval som stormade inom den arme, ofrivillige mördarens bröst. Solen strålade så leende från Juli-himmelens, rena ether, och foglarne sjöngo sina kärlekssånger, och blommorna öppnade sina sköna kalkar, och barnen jublande af fröjd ilade med lustiga steg öfver gräsmattorna; men, ej långt derifrån, syntes genom ett fönster Carls dödsbleka ansigte, der han satt, nedböjd af smärta, badande i tårar och smekande sin döda brud. Det enda som tycktes något lugna honom, var det samtal som han sednare på qvällen hade med brukets ägare, Grefve S. ........ Denna tilltalade honom så vänligt med sin milda stämma och bad honom att han först och främst skulle fly till Gud, för att finna tröst. Vid den rättegång som sedan följde, blef Carl dömd att böta mansbot. Såsom ett vackert, fast icke sällsynt, bevis på arbetarens hjerta, kan nämnas, att smederne vid bruket sammansköto den