Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 4

na summa och skänkte den till deras olycklige kamrat. Ynglingen deremot bekostade den så olyckligt hädangångna flickans begrafning. ,Det var ju hans brud, hans döda brud! tillade han alltid. Han prydde, med egna händer, hennes sista boning och äfven hennes unga hufvud, samt kysste till afsked den bleka kinden, från hvilken han, fastän långt ifrån uppsåtligt, röfvat blommorna och lifvet. Under dessa sorgliga bestyr bad han oupphörligt de arma föräldrarna förlåta honom den bittra smärta han gjort dem. Men den unga flickan, som gick hädan just då hon drömde lifvets skönaste dröm, hon sofver nu så ljuft och sommarvindarna susa öfver hennes graf, hvilken kärleken och sorgen pryder med blommor och lägger dertill äfven sin friska perldagg på densamma. Carl återtog snart nog sitt arbete och blef lika flitig som förr; men då bruksklockan om Lördagsaftonen ringde till hvila från arbetet, då hamrarne stannade och hans unga kamrater beslöto någon utflykt för att söka sig förströelse, då företog han i stället en tyst och stilla utvandring. Då man frågade honom hvart han skulle gå, stammade han blott ett sakta: ,Jag skall väl hän och hälsa på min döda brud. På hvardagsaftnarne deremot, då han var trött af arbetet, hvilket vanligtvis slutade mycket sednare, då vallfärdade han ej till Carolinas graf;