Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 3

Carl skiljde nu Carolinas arm från sin hals och skyndade fram öfver golfvet. I en vrå af rummet stod nemligen hans bössa, hvilken han med största intresse började syna samt vända fram och åter. Den unga Carolina förblef några ögonblick qvarsittande, tankfull och nedstämd, men yttrade slutligen: Det var just ett vackert nöje, att på sjelfva Söndagsförmiddagen företaga sig att döda de små oskyldiga foglarne; nej, då vore det mycket bättre att gå ut med mig, ty då voro vi så lyckliga. En annan gång, en annan gång, min lilla tös, men nu måste jag skynda mig, ty L. har länge nog väntat. Med dessa ord gick Carl emot dörren, men just som han ämnade öppna densamma, sade Carolina med lätt missnöje i sin röst: Det var i alla fall riktigt obeskedligt af dig, att neka mig så litet, och jag skall nog komma ihåg det till en annan gång; — men gå nu för all del, och stå ej så der och bråka med bössan! Jag vet icke huru det kommer sig, men jag kan aldrig utan rysning se ett skjutgevär . . . ,Aha, du är således rädd, lilla toka; men då får jag riktigt lust att kurera dig! Småleende gick han åter framåt rummet, lyftade bössan och sigtade åt den unga flickan. Nej! nej! för Guds skull, gör icke så! du skrämmer ihjel mig! utropade Carolina, under det hon med händerna för pannan, liksom hon ve