Gotlands läns nya tidning – 8 januari 1863, sida 3

lat värja sig, oroligt flyttade sig fram och åter på soffan, der hon tagit plats. Ack! hvad du är barnslig, sade Carl och sänkte geväret emot golfvet. Tror du väl, att jag skulle stå så här och leka med bössan ifall den vore laddad? Men som detta nu icke är händelsen, tyckte jag det var så roligt att skrämma dig litet, och då måtte du väl vara lugn! Nej, jag är det ej!4 svarade Carolina, med en lätt suck, ,och icke blir jag det, så länge jag ser det der otyget framför mig; ställ hellre bössan ifrån dig, eller också gå genast din väg! .Jag skall gå; men först vill jag ännu en gång se dig blekna och rodna, till straff för det du nu så godt som kör ut mig. Och åter lyftade han bössan och lade an på den nu halft småleende flickan; men ofrivilligt kom hans hand att lindrigt stöta emot trycket; — en skarp knall hördes . . . och med blodig och söndersprängd panna sjönk den arma flickan ned från soffan till golfvet. O, hvilken höjd af fasa betog nu den arme ynglingen, som mållös stirrade på sitt verk! Hvad han gjort föreföll honom länge som en ohygglig dröm; men slutligen, inseende att det dock var verklighet, sjönk han på knä, upplyfte Carolinas hufvud emot sitt bröst, liksom afbidande hoppet, att kanske hjelp ännu vore möjlig; — men intet ljud, ingen rörelse förmärktes hos henne, han insåg blott alltför tydligt, att hon var död, dödad genom honom.