Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 3

— —— — —— — förbarmande; andra svuro och rasade som galningar medan åter andra stumma och nästan halfdöda tycktes icke kunna tänka en redig tanka. Då kom en person springande upp på däck, ropade med hög röst: ,vi äro räddade, vi äro räddade, skeppet skall icke gå i qvaf! Alla som voro i närheten samlades omkring honom och frågade huru det var möjligt att han kunde säga så, då stormen rasade lika vildt som någonsin. Jo, följen mig, blef svaret och alla som hörde honom och kunde stå i stormen, gjorde så. Nedkommen uti salongen sågo de midt uti rummet en liten flicka liggande på knä, stödd emot det fasta bordet med hoppknäppta händer bedjande oupphörligt ,Herre Jesu, hjelp oss, Amen! Inom mindre än en timma hviskade Han, som hafver böljorna och stormen i Sin hand: ,Tyst och varen stilla; elementernas ras var förbi och skeppet gungade sakta på vågorna. Bland mina många bekantskaper i barnaverlden voro äfven två små flickor, hvilka tidigt förlorade sin mor och hade en försupen fader. Hvarje afton vid solnedgången gingo de till hennes graf, der knäböjde de och bådo såsom hon brukade göra med dem. En dag hade deras far, Peter Brun förplägat sig så rundligen och i så god tid att han redan på förmiddagen måste lemna sitt arbete och vacklade vägen fram, men kom ej längre än till kyrkogården, der han nästan medvetslös nedföll i ett dike, några alnar från sin hustrus