Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 3

graf, ehuru staketet skiljde honom från den. Timmarna förgingo. Den rusige sof djupt och länge, han vaknade först i solnedgången, sträckte sina grofva lemmar, gnuggade sig i ögonen, reste sig upp på armbågen och blickade förvirrad omkring sig. En slags vidskeplig fasa grep honom då han märkte i hvilket granskap han hvilade; huru olycklig han än gjort sin stackars fromma maka, ryste ban dock för att hafva legat och sofvit ruset af sig invid hennes graf; så mycken vördnad ingaf honom dock hennes minne; han ämnade skynda derifrån, men hejdades vid ljudet af barnaröster. Han lyssnade, de bådo, han tittade genom staketet och såg med förvåning sina egna små flickor knäböja på deras moders graf, tårar strömmade utför deras kinder och orden voro ungefär följande: ,Gif oss gode Gudi dag mat och dagligt bröd, vi äro så hungriga, pappa är borta och ingenting fins i huset! Den äldre systern förestafvade bönen och den yngsta eftersade den och från dessa späda läppar ljöd den om möjligt ännu mera hjertslitande. Fadren brast i tårar af blygsel och bedröfvelse och åter hördes barnens röster: Nu skola vi bedja för pappa med, kanske är han sjuk eller död efter han dröjer så länge!4 och i rörande ordalag bönföllo de att deras Himmelske Fader måtte leta reda på och återföra till dem deras jordiska beskydd. Fadren lyssnade tills barnen reste sig att gå hem; då hastade han så fort han förmådde hem före dem, han erfor blygsel och inger öfver sitt