Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 2

— ———————————— — — — — — — — — Med bittraste sorg hördes dessa ord af hans moster, hon försökte tala, men rörelsen nästan qväfde henne; då tog hon gossen, som han bad, i sina armar och tryckte honom med modersömhet mot sitt bröst, men intet ljud kunde hon få öfver sina läppar, ehuru tunga suckar pressade sig fram ur hennes beklämda bröst. ,Bara en enda gång, bara en gång, sedan slipper mosters klagade barnet och med ett utbrott af häftig rörelse, som mera liknade ett skrik, sade mostern: ,stackars lille snälle Carl, stackars min lille söte Carl!4 Ett fröjdefullt leende krusade den lilla ljufva munnen, han öppnade gladt sina klara ögon och såg på mostern till afsked; derefter föll en skugga, icke mörkare eller djupare än att den kunnat kastas af en förbiflygande engels vinge, öfver hans anlete och utan en suck följde den lilla själen de väntande himmelska andarna hem till ljusets och fridens eviga boningar. Länge satt moster Mina och höll det döda barnet i sin famn med obeskriflig sorg och förtviflan. Nu flöto ömma kärleksfulla ord från hennes läppar, nu smekte hon det guldlockiga hufvudet, nu tryckte hon sin mun tusende gånger mot det lilla bleka ansigtet; men detta lilla hjerta, som trånat efter litet kärlek, hade nu ingen glädje deraf, försent, försent kom denna ånger, åtminstone för sent att kunna förnimmas af den faderoch moderlöse.