Gotlands läns nya tidning – 31 december 1863, sida 2

än för det ena än för det andra, haglade öfver honom. Många gånger om dagen såg tjenstefolket, huru han smög sig in i den stora barnkammaren, der de grannaste leksaker stodo, ej för att leka eller gråta, utan för att på knä bedja Frälsaren taga honom från moster Mina hem till Sig och återge honom åt sina föräldrar. Barnets böner blefvo ej ohörda; han hade ej varit fullt ett år hos mostern förrän han sjuknade. De första dagarna bannades moster Mina emedan han förkylt sig; men då han blef allt sämre och man började hviska att han ej kunde lefva länge, då förskräcktes hon, hennes sura lynne försvann, hennes hjerta veknade och hon bad doktorn vid allt hvad heligt var rädda barnet från döden. All menniskohjelp var dock förgäfves; en mild sommardag då hela skapelsen log i sin sköna prydning kom förlossningsstunden för den lille Carl, som redan pröfvat dagens tunga och hetta, churu han nyss fyllt sina fem år. Han hade i flera dagar legat liksom i en dvala och hvarken hört eller sett något af hvad som föregick omkring honom, men nu blickade han upp och klart medvetande lyste ur hans brustna ögon. Moster Mina! moster Mina! ropade han hastigt och räckte fram sina små kalla händer, tag mig i knät som mamma brukade göra, gif mig en god kyss och tala vänligt till mig bara en gång innan jag går till min pappa och mamma, det är så länge sedan någon varit riktigt snäll mot mig!